Reflektioner kring tiopunktersprogrammet

Regeringen har tillsammans med företrädare för lärarfacken, SKL och friskolorna lanserat tio förslag som ska rädda den svenska skolan kan vi läsa i DN. Många av dem kan säkert främja skolutveckling och elevernas lärande, men det finns en risk för att de stärker en segregerad disciplin- och prestationsinriktad lärmiljö som vi redan har sett försämrar resultaten.

Legitimation, antagningskrav och lämplighetsprov förändrar inte på något direkt sätt elevernas klassrumspraktik. I klassrummet råder fortfarande samma mål- och prestationsinriktade kursplaner förstärkta av bland annat allt fler nationella prov.

Karriärtjänster och minskad administration kan vara en väg, men det beror på vilket innehåll dessa tjänster och den frigjorda tiden kommer att fyllas med. Kanske kan ett förtydligande av didaktikens examensmål främja detta. Man ska emellertid inte ha för stora förväntningar på att lärarutbildningen i ett slag ska ändra den pedagogiska praktiken. Den styrs mer av de regler och förordningar som är i funktion ute på skolorna, liksom de normer som råder bland lärare och skolledare. Därför kan man inte heller förvänta sig att övningsskolor och en utvecklad vfu i ett slag kommer att ändra detta.

Jag menar att vi också behöver se andra förslag som handlar om en förbättrad läroplan och kursplan liksom övriga regler och förordningar kring detta. Dessa behöver ge ett större utrymme för professionen att organisera och utveckla den pedagogiska verksamheten. Med ett sådant utrymme kan lärarna få tid att på allvar undersöka vad deras elever vill veta och lära.

I forskningslitteraturen finns gott om bilder för hur sådana skolor kan organiseras. Våra riksdagspolitiker verkar däremot sakna dessa bilder. I deras förslag framstår skolan alltjämt som produktionsenheter med det yttersta syftet att redovisa hög andel godkända, vare sig eleverna tappade lusten att lära nåt mer eller inte på vägen...

Mer statligt ansvar - hur ska det gå till?

Moderaterna svänger och vill ha mer statligt ansvar kan vi läsa i Skolvärlden. Den senaste tiden har förstatligande-röster hörts såväl från utbildningsministern som LR:s nya ordförande. Men vad är det man vill förstatliga och centralisera, undrar jag stillsamt? Vi har ju redan ett av världens mest förstatligade utbildningssystem!

Läroplanerna är nationella, kursplanerna likaså och som dessutom är detaljerade . Vi har ett nationellt betygssystem med kriterier som kontrolleras med nationella prov, och omfattande sådana ska tilläggas. Vi har förordningar om det mesta - till och med om hur undervisningen ska planeras och genomföras. Vi har lärarlegitimation och kunskapslyft, rektorsprogram och lärarutbildningar. Och vi har en ny skollag med tydligare skrivningar.

Vad finns kvar? Det är väl ekonomin då, hur mycket resurser som ska gå till specifika skolor. Annars finns snart inget lokalt utrymme kvar där staten kan fylla på med ytterligare styrning.

Det här är en väg som leder bort från en utveckling där lärare och skolledare tar ett lokalt och professionellt ansvar. Det är en gåta för mig att Lärarnas Riksförbund stöder en sådan utveckling. Det behövs visst styrning, men med ett annat fokus menar jag. Det behövs en styrning som handlar om att bygga upp strukturer som utvecklar den lokala professionaliteten. Ett förslag i en sådan riktning har jag gett i ett tidigare blogginlägg om kommunala skolledarcentrum.

Hållbart lärande

Nu kommer rapporter om unga vuxna i arbetslivet, de som är 20-25 år, att de knäcks av stressen i arbetslivet. Ja, tänker jag, men det är väl det vi lär våra ungdomar i skolan med läxor efter skoltid och sommarskolor; att det inte finns någon gräns för hur lång tid arbetet får ta. Det är prestationerna som räknas till vilket pris som helst, också om själva kroppen lägger av.

Det är inte vad jag kallar ett hållbart lärande. Det tar hänsyn till att vi behöver variation i upplevelser, deras intensitet och prestationsinnehåll, för att vi ska lära optimalt. Tyvärr är det inte något som reglerar sig av sig självt i dagens individ- och konkurrensinriktade samhälle. Det är något vi behöver lära våra ungdomar - i skolan.

Inrätta kommunala skolledarcentrum

S vill ha akuta åtgärder mot krisen i skolan och bjuder därför in till nationell samling kan vi läsa i DN. Inbjudna är enligt DN lärarfacken, lärarhögskolorna, Sveriges Kommuner och landsting (SKL) och Friskolornas riksförbund. Förebilden för samarbetet är ett liknande arbete i delstaten Ontario i Kanada.

Ända sedan min avhandling 2000 har jag argumenterat för att det är den kommunala och lokala kompetensen som behöver stärkas för att vi ska klara av skoluppdraget. Det kan man förstås stärka med att förbättra lärarutbildningen. Mindre klasser som S föreslår ger också bättre villkor för lärare att organisera en bra undervisning.

Men det räcker inte, inte i ett decentraliserat system och i ett samhälle där barn- och ungdomsgrupper och deras behov ser så olika ut i skilda delar av landet. Då behövs det jag brukar kalla en lokal motor för lärande och utveckling bland lärare och skolledare i kommunen. En sådan lokal motor kan utveckla kunskap om  just de elever som finns på den egna skolan och hur de lär sig. Dessutom utgör skola och utbildning inte längre en självklar riktningsvisare för ungdomar hur de ska planera och leva sitt liv. För att skolor ska kunna spela en större roll behöver de i större grad samspela med det lokala samhället, också något som den lokala motorn kan svara för.

Utvecklingsmotorn behöver i princip skapas på varje enskild skola och det är rektors uppgift. Liksom det är lärares ansvar att organisera lärandet för sina elever är det rektors ansvar att organisera lärandet för lärarna på skolan. Statliga kompetensutvecklingssatsningar som lärarlyft och rektorslyft i alla ära, men det är på den egna skolan lärare och rektorer behöver lära om de unika elever som de har och i de lokala undervisningssituationer som uppstår just där.

Läraren är viktig, det är läraren som möter eleven, men det betyder inte stora delar av resurserna ska läggas direkt på lärares kompetensutveckling. Med ett resonemang om att det behöver finnas en lokal motor för lärande och utveckling behöver ökade resurser läggas på rektorer och skolförbättrare i kommunen att organisera och driva lärares lärande. Endast så kan det ske en förbättring av undervisningen vid varje skola för just de elever som går där.

Om rektorer och andra skolledare på allvar ska kunna ta ett ansvar för att organisera en kunskapsskapande motor på den egna skolan behöver de ha stöd för detta i den förvaltningsorganisation de tillhör. Även om jag kan se ett växande sådant stöd, menar jag att skolförvaltningarna till stor del har en egen byråkratisk arbetslogik som rektorerna snabbt verkar bli en del av - och i den finns ingen plats för att förstå det sociala livet och lärandet på de specifika skolorna och hur den lokala skolorganisationen kan byggas för att stödja lärare lärande med fokus på elevernas lärmiljö och resultat.

Vissa kommuner har skapat skolutvecklingscentrum som svarar för en del av denna kompetens, men de förläggs utanför förvaltningsstrukturens beslutsfattande funktioner och har ingen reell möjlighet att påverka. De blir beställarorganisationer dit rektorer kan vända sig om de så önskar. Som jag uppfattar det blir det inte skolutvecklingsidéer som blir bärande för rektorerna utan snarare förvaltningens byråkratiska rutiner.

Det kanske är dags att se till att kommunerna bildar skolledarcentrum som leds av en skolförbättringsledare med uppgift att leda rektorernas lärande; ett lärande med fokus på att kartlägga de lokala skolornas förmåga att lära om de egna eleverna och att utforma en undervisning som passar dem. Ett sådant lärande behöver handla om hur grupper och ledarskap ska organiseras på skolorna, hur undersökningar ska genomföras för att få reda på hur eleverna lär sig, hur aktioner ska genomföras för att utpröva nya undervisningsmönster etc.

Det här finns dokumenterat inom det kunskapsområde skolförbättring, eller school improvement, som flera av de forskare, bland annat Michael Fullan, är engagerade i och som också deltagit i samarbetet med Ontario i Kanada. Ett framgångsrikt koncept i Ontarioexemplet har varit samarbete med skolforskare. I DN artikeln nämns inget om också dessa kommer att bjudas in, man kan ju hoppas.

Projektgrupper i skolor behöver planera för lärandet bland kollegor

I en nypublicerad artikel av Daniel Nordholm och Ulf Blossing undersöker vi hur tillfälliga arbetsgrupper i skolor fungerar. Dessa tillfälliga grupper får i samband med utvecklingsprojekt många gånger till uppgift att ta fram nya idéer som kollegorna ska omsätta i praktiken. Undersökningen i en kommun visar att grupperna inte problematiserar hur överföringen av de nya idéerna ska ske eller hur kollegornas lärande ska organiseras för att idéerna ska omsättas. Vi drar slutsatsen att tekniskt-strukturella lösningar förespråkas som att exempelvis förmedla de nya idéerna genom att föredra dem eller informera om dem via e-post. I stället menar vi att grupperna skulle behöva uppmärksamma de socio-strukturella aspekterna och planera för ett socialt och organisatoriskt lärande där exempelvis samtal, erfarenhetsbyte och aktionslärande kan utgöra viktiga delar.